Även fast det var väntat är det jobbigare än jag kunde ana. Kroppen är tom på tårar men hjärnan går på högvarv. Tanken att jag aldrig mer kommer få se honom gnager sig fast i min hjärna. Men kan på något vis inte förstå de ändå. Hur ska man känna? Hur ska man vara när något sånt här händer?

Försöker tänka positivt att äntligen behöver han inte ha ont mer. Han slipper lida och får nu bara vila och må gott. Det är de viktigaste.

Är säker på att han finns med mig i alla fall. Allra mest i hjärtat, där kommer han alltid finnas. Fina fina morfar. Jag älskar dig ❤