Let's say Hunk,

2007-09-24 / 19:34:54
Ja då va de Måndag idag då, en ny vecka och ännu en dag äldre:)
Jag bara räknar ner tills jag e 18 år och också få göra massa roliga saker o kunna följa med er ut...
17 är nog den värstaste åldern, man stor som mitt emellan, man får som inte riktigr göra allt man vill trots att man egentligen tycker man borde få de! Men det är bara 133 dagar tills jag e lika stora som ni :)

Ja veckan började väl lovande, Spanska på morgonen, de gick bra.. Sedan hade jag administration, lära sig skriva med 10 fingrar, Drygt!
Sedan åt jag lunch med Mathilda och Viktoria.. Efter de så bar de upp mot gröna, hade FöretagsEkonomi, där vi skulle skriva om SCF Betongelement AB, väldigt intressant! Not!
Efter den spännande lektionen så kom de jag fruktat för i ungefär 1 år nu, knyta på mig doserna igen och sparka Fotboll! Grymt efterlängtat, men också välidgt nervöst!
Senast jag tränade fotboll på riktigt, de va tisdagen den 4 April 2006 på sporthallen. Det är ett tag sen med andra ord.. Då ändrades mitt liv ganska rejält.. Från att träna fotboll 3-4 gånger i veckan, att vara upptagen hela sommaren för man har fotbollsträningar och matcher varje vecka till att inte träna nånting.. Den enda träningen jag fick var väl att gå på stan och gå från och till Bussen:/
Jag var inte mig själv längre.. Om någon fråga vad jag höll på med på fritiden så svara jag ju Fotboll för de var ju så de alltid varit, men var de verkligen så?
I varje fall så fick jag operera mig 2 gånger och sedan träna Rehab.. Jag tog de väl inte så seriöst som jag kanske borde.. Jag gick inte på alla rehabträningar, tränade ingen frivillig träning. Jag var bara allmänt lat!
Det ångrar jag nu. Jag insåg idag när jag kom in i sporthallen, hade på mig fotbollsskorna och såg att där, de va mitt liv förut.. Först vart jag lite rädd, kände att, Klarar jag verkligen de här?
jag fick en knut i magen, vart enormt nervös och visste varken vad jag skulle säga eller göra..
När emelie slog bollen mot mig, så kände jag bara; Klarar jag de? Kan jag komma tillbaka? Kan de här bli Jag igen?
När folk frågar mig, Sandra när kommer du tillbaka? När ska du börja spela igen? Kommer du tillbaka över huvudtaget? Hur är det me knät?
Alla dessa frågor, dom har jag bara velat undvikit, dom är jobbiga att svara på..
Jag vet inte själv, för jag är rädd.. Jag har inte velat gått på någon träning och kollat, för då vet jag att dessa frågor skulle komma.. och jag skulle börja fundera..
Jag vill komma tillbaka, de är mitt liv, de är jag !
Men de går inte förklara, de är något som gör att jag är rädd, jag känner nervositet att knyta på mig skorna, att sparka på en boll.. Som förut jag bara skulle göra med glädje..
Jag saknar de så enormt mycke! jag saknar att vara Jag.. jag vill ha tillbaka mitt liv som de va , när jag visste att jag fick spela fotboll när jag ville, att jag inte var rädd.. De va de bästa jag visste..
Fotboll är de bästa jag vet, Jag vill kunna säga Vi ses på träningen ikväll! eller När är samlingen imorgon?
Såna saker, som liksom egentligen kanske inte betydde så mycket att säga då.. Dom bara längtar jag efter att få säga nu.. Jag vill spela fotboll igen, Vill ha de som Då!
Den tisdagen, den dagen förändrade Hela mitt liv!

Antar ni tänker nu, Men det är väl bara att träna upp sig. De är väl bara att börja spela fotboll igen. Varför gör hon de till en sån stor grej?

Om ni tänker så, då förstår ni inte! Hela mitt liv förändrades, så de är inte så lätt att bara komma tillbaka dit..
jag är van att få spela mycke, när jag kom till omklädningsrummet inför match då stod mitt namn på tavlan, så då va de bara ut på plan o spela... Jag fick typ spela tills jag bad om de själv att få kliva av.
Jag vill inte inse att jag inte är där längre.. Jag vill inte komma dit och behöva leta efter mitt namn på tavlan, och sedan inse att jag inte får spela, för att jag varit skadad.. Att jag inte är som då..Vet att de kanske låter divigt att skriva såhär, men det är så jag känner.. Jag är inte Jag längre och det är jobbigt ! :(


Sedan veckan ord och tanke; Hunk ;)


Sedan längtar jag som en tok till Josefine min älskade Vän kommer hem, då vi ska ha Grymt roligt:) Saknar dig enormt mycke! de finns inte ord för hur mycke du betyder för mig! <3

Snart kommer Martina min ängel hem också! De va på tiden !:P Du är saknad hjärtat! <3

Men nu ska jag börja jobba lite på skolarbete som vi fått!
ha de bra
Puss<3

Kommentarer
Postat av: Sofia

Jag vet exakt vad du menar med ditt knä. Jag har länge gått och funderat på om jag ska börja igen. Men jag vågar inte. Tänk om något skulle hända med knät igen, då skulle jag aldrig förlåta mig själv! Så Sandra min vän, tänk noga igenom det innan du börjar. Det krävs så mkt träning innan man är tillbaks. Jag har gått hos sjukgymnast i 2år snart, 2ggr iveckan + att jag ränat själv, o jag är inte fullt "frisk" i knät än. Fattas fortfarande 1 CM (!! :( ) i omfång på låret. Det är hemskt. Men Sandra du klarar det :D:D PUSSSLOVE <3

2007-09-29 @ 23:57:02
Postat av: Anonym

De är väl bra att någon annan fick din plats, någon som inte är lika divig (dina ord)... Någon som behöver fotbollen bättre än du gör.

2007-10-01 @ 12:13:50
Postat av: Sandra Sannemo

Du som skrivit anonymt verkar inte fatta! Fotbollen är mitt liv! Just därför jag vill komma tillbaka.. vad menar du med att dom behöver fotbollen mer än jag gör? Man behöver väl inte direkt ersätta någon med en annan, man kan kanske spela tillsammans !
Sedan jävulskt fegt att inte våga stå för vem du är !

2007-10-01 @ 18:11:11
Postat av: Sofia

Dåligt skrivet av anonym :-s Sandra du känner själv vad som är bäst! Och du är bäst! <3

2007-10-01 @ 22:21:16
Postat av: Sara

Vet hur det är att ha de där tankarna:/ Men vill man riktigt mycket så klarar man det mesta :)

2007-10-05 @ 22:23:40
URL: http://saracarlstroem.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback