Det finns en känsla, tror den kallas ilska eller besvikelse. Den känslan, vet ni hur den känns?
När du mår illa av att tänka tanken? Det kokar inom dig? Tårarna är på väg?
Du känner dig tom? Övergiven? Den känslan har ingen bra beskrivning. Inga positiva synonymer.
Och är absolut inte något man egentligen vill känna.
Ibland är det en självklarthet att man känner så. Ibland måste man få känna så.
Ibland är nu. När du inser, fast du inte vill, att någon som stått vid din sida i hela ditt liv. Inte längre är där.
Fysiskt kanske, men absolut inte på det vis du är van. Att känna sig lämnad och sviken, av en av de viktigaste i ditt liv. Har ni känt den känslan?
Kan berätta för er att det vill ni inte. Folk säger att det finns något positivt med allt. Men hur mycket jag än tänker kan jag inte komma på något alls. Nä, det finns inget positivt alls att behöva känna såhär.
Vad du än säger, tycker eller tänker så förändras det inte. Man känner sig uppgiven.
Men tänker numera skita i allt som har med den här känslan att göra. Tänker fortsätta leva mitt liv, omge mig med personer som enbart gör mig lycklig. Detta mina vänner är slutet på denna känsla. Numera ska den inte existera, i alla fall inte i mitt liv. Om ni väljer att känna så, det kan jag inte ta ansvar för. Men jag har bestämt mig, nu är det slut!
Positivt tänkande, nu kör vi!